MINA BESÖK PÅ KYRKOGÅRDEN PÅ ALLHELGONA

R.I.P Älskade vän

Efter att ha lämnat gubben på akut avdelnigen, ca 23.30, så tog jag en natt promenad på den upplysta och vackra o ro fyllda kyrkogården. Hade lovat Micke att gå förbi mamma/svärmor Brittas grav å titta till henne. Själv så var jag å sökte åt allas vår älskade och saknade vän Stig Holmgren. Meningen var ju först att han efter krimering skull hamna i "minneslunden" men tack å lov så ändra sig Fru Holmgren sig å "köpte" en plats i backen nedanför kyrkan. När jag hittat han så hostade jag mig gm några fler som "lämnat oss" ingen glömd, utan i stunden så var de några som jag visste av & satte mig ner en stund hos var och en av dom & TILLÄT EN MASSA INNEN ATT PLOPPA OPP. Tänk snart är de ett år sen "go Stig" for med lastbilen gm isen, känns som igår. Man har inte fatta nå än...... Du stod mig så nära, som en far. Saknaden efter Stig är "speciell"

Sen så titta jag till Mickes farmor & farfars grav, dvs Odals mor & far. Ångra så att ja /vi int döpt Evelina efter nån i släkta, så stackars Maggan fick ta alla namnen på en gång, Desideria, Lilly, Margareta (Lilly efter min älskade farmor och Margareta efter Mickes söta mormor) Hugo, dog när Odal baara var 16 år, så krut gumman Desideria uppfostrade alla dessa pojkar helt själv, å kan tilläggas att he var nog int de lättaste. Många rövar historier är berättade & är nu preskiberade;) Vi hämta Desideria både på middag här och i huset vi hade i Arvidsjaur (även ungdoms lägenheten var hon å åt min blod korv bla,,,,,) Hon var hård men rättvis. Firade alla jular med oss i Julträsk, sittande på kökssoffans yttersta hörn och väntaå tomten.

Sen så traska jag kyrk backen ner å passera Svägerskans pappa & bror som bådaa fick lämna sina nära och kära på tok för tidigt. Men även dom finns härliga minnen av, bla dans på medan med Daniel och korvgrillning och fiske i Stensund med hela familjen Nilsson

Livet är int rättvist, har aldri vare &kom aldrig å bli. Men he bara ta he som he kom, de finns så mycke att leva för och vi har bara ett liv. Men som i Cenitas fall kan jag känna att vissa får utstå mer än andra & de sätter sina spår. Man ska va ödmjuk inför livet och de man har, vet aldrig vad morgondagen har i sitt sköte. Å lära av varje förlust å inse att de kom int å va den sista, sorgligt men sant

Hade som sagt lovat min sjuka Gubbe att fara förbi hans mammas grav, på vägen hem. Blev lite terapi för min del me. De är allt mer sällan vi besöker henne, inte för att saknaden blir mindre, utan för att "de är lättare så" Vad jag personligen tyck är jobbigast är att Svärfar valde att även sätta sitt namn på stenen :( Bara att acceptera hans vilja, men allt blir så "konkret" Sen så är de ofattbart vad folk "går å dör hela tiden" När Svärfar valde deras "hörntomt" så varde som ett "nytt kvarter" nu är även de fullt å en ny nästan full mittemot. Man bygger även en ny kyrkogård mittemot "den gamla" Undra just var jag ska ligga??????

Täänk så de kan bli, just bakom Brittas grav hamnade makarna Gustv & Lilly Lindgren, som man lära känna just gm, Odal & Britta. Gustav är den jag kan relatera mer till,hon gick bort före, å han var en riktig krutgubbe med glimten i ögat, ALDRIG MER ÄN 50  i sinnet, trots sina 80 plus =)

 

Men de var en grav jag fick leta lite extra för att hitta och de var Robban Lövgren. En hyvens kille som jobba åt Skanska i fräsningen när Micke börja för dryga 10-12 år sen. Sista minnet jag har av han var när han och Kenth Ericsson kom förbi efter en lång skotertur till Arjeplog, Micke bjöd på nå whiskey å dom slagga över, gå ju int köra me "för mycke" alkohol "under västen/skoteroverallen" Vi satt å surra till morgonsidan. Tyvärr så omkom Robert i en skoterolycka bara 2 veckor efter att dom vaart här, totalt ofattbart :(

Man ser int namnet för att de snöa/regna

 

Sen så har vi en Kille som gick bort  efter en lavin olycka uppe på Vittjock, Tomas, lika gammal som jag, född 1974. Hans far är från Mullbacken där min farfar kommer ifrån. Jag var även väldigt nära vän med hans lilla syster Anna (Lundgren) Jakobsson. Han jobbade  (medans pappa levde och mamma hade Fjällgården) bodde nämligen där. Han jobba över "ett nyår" så PAPPA tyckt int han skull sitt där ensam, så han kom på en Crazy nyåårs middag på Yxvägen 6. Man kan nog aldrig föreställa sig känslan att förlora ett barn, vilken ålder som helst. Jag vill troatt de värsta man kan utsättas för är att "överleva sina barn"

Sen graven bakom är en skolkamrat, årskurs yngre i från Arjeplog, som valde att ta sitt eget liv. För mig var han en glad prick å hjärtat på rätt ställe, han var nog som jag bruka säga "en clown i sina kläder" Man hejja, å alltid ett leende på läpparna. Nu är he ju int så att man  "känn alla" men både Arjeplog & Arvidsjaur är så små kommuner att "alla känner alla på någi sätt" Speciellt efter några öl/snapsar på Laonia ;)

Sen så är ju naturligtvis saknaden eftr pappa enorm. Mina barn var till Arjeplog å hälsa på min mor & lillasyster Ida så jag skicka ett jätte fint hjärtfformat ljus som dom var och tände på pappas grav, ville ha bild bevis & de fick jag & så vackert sen <3

Men nu ska jag focusera på att bli frisk och faktiskt "leva" Men nästa inlägg blir mer fakta om mig och dom "krämpor" som jag "faktiskt" har/ Fru Tallmo