Jag har haft en oerhört lång sorge period för min vän. Jag ,om nån, vet att de är "värre" att förlora en "människa" Men sorgen går inte att mäta eller att jämföra, utan den är här och nu. He bli en kris situation att ta sig igenom i alla fulla fall. Sen så går mycket att förtränga, men de som "finns i vår vardag" är omöjligt att"sopa under mattan" Hundar har sin livslängd, de vet vi, men de här var första upplevelsen i de slaget för mig. Så min sorg kan ingen ta ifrån mig, men he kund allti ha vare värre. Jag har 2 friska barn som jag älskar över allt annat. Allt här i live är relativt.
Här har jag just fått beskedet av veterinären att vi kan rädda Buster, måst bara tömma den mjuka bulan av "var" med ett "enkelt snitt" Ingen nedsövning nödvändig, bara lokal bedövning. Men tur som attan att jag var envis, som vanligt. Buster somnade tryggt på "sin" kudde vid min sida och jag i tron om att vi skulle ses igen:)
Här mår Buster jättebra, håller att somna medans veterinären förbereder för operation. Jag lägger lugnt och stilla ner han och kramas tills han sover
Här rakas de ock förbereds för snittet och drenaget som ska sättas in. Jag håller på att tuppa av, så jag väljer att lämna rummet. Buster mår ju bra, där han sover så sött. Ringer till Micke och "biktar mig" Han är ju på garaget ockh vet ju int ens om att jag skull till veterinären. Han hade lugnt och stilla tänkt ta me sig Buster på "sin sista harjakt" Men han har drage ut på tin, jobbigt att ta bort sin egen hund.
Här sitter jag med gråt svullna ögon, efter en otroligt jobbig natt, i tron att allt ska bli bra. Går in efter ca 4 minuter och de sprutar blod. De var icke var utan blod i de vätskefyllda och när veterinären tömmt allt så fylldes de bara på nytt igen. De blödde alltså innifrån nånstans från skallen. Detta, förmodligen sen Buster sprang in i ett lastbilssläp förra vintern. Så jag försöker se de så att vi har fått oss ett "bonusår" med en kär vän. Men han drev ju och var frisk i övrigt så de kom så plötsligt att den här knölen kom, över en natt. Men nu vet vi att vi har int kunna göra nå för å rädda Buster, finns inga frågetecken. Nu ligger han i kylförvar hos min älskade syster & vän i väntan på att vi kan gräva ner han, här i Tallmo så klart. De är äkta syskonkärlek, love you Anna & tack för att du stöttade och fanns till hands. De blev lättare för mig, psykiskt, att sitta vid hans sida när han somnade in och tro att de var tillfälligt för när han fick "dödssprutan" sov han redan så gott. R.I.P Min vän, Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar