De är just sånt här som få mig att älska facebook, gränserna är lite suddiga och man kan återknuta kontakter som en gång i tiden vare självklara. Föör mig är facebook en samlingspungt för en massa stört sköna människor, vilket int innebär att he är mina "bästisar" (dom hade jag i låg och mellanstadiet) känns lite "ute" nu. Jag tyck he är intressant att hitta igen föräldrarna till dom vänner man har/haft, dom har satt spår och spela en viktig roll i ens liv och uppväxt.
I kväll blev jag glatt överraskad när he ploppa upp en chatt ruta och de var mamman till en en kär barndomsvän/klasskamrat som valde att avsluta sitt liv betydligt tidigare än oss andra, nämligen för 18 år sen, den 2 Juni. De stod bara "de är snart 18 år sen" Jag blev tvungen att tänka på något jag aldrig velat tala om. PINSAMT, JAG STÄLLDE FRÅGAN PÅ DE EXAKTA DATUMET:( Men jag har aldrig tagit de till mig, på rikt. Efter begravningen var de locket på. Dom som bor i Arjeplog var tvingad att tänka på de mer, jag kunde lättare "välja bort" den hemska tanken och ersätta den me en mer angenäm. Men som tex förälder och syskon så är he uteslutet för de finns i ens vardag.
Jag minns dagen så ruskigt väl, jag var ung och hade stora planer för framtiden. Jag jobbade i skogsplanteringen med min älskling och vi bodde i husvsgn, tillfälligt. Vi var full av förväntan inför att flytta från vår 2 rummare till hus, sydde gardiner för fulla muggar. Telefonen ringde och de var min mamma som berätta vad som hade hänt, jag bara skrek" INTE LARS-JOHAN" TÄNK ATT VI VAR I SAMMA STADIER I LIVET MEN TÄNKTE SÅ OLIKA:( Nu var ju jag väldigt ung när jag träffa den jag valt att dela mitt liv med, men oj se krokig vägen har varit, men här står vi fortfarande;)
De var första gången i hela mitt liv som jag kom i kontakt med döden, hade alla nära och kära kvar. Har varit otroligt skonad, tills för några år sen då dom földes i klungor, känns he som. Jag jobbade extra i Arjeplog just vid den tiden på Vårdcentralen och bodde hos mor och far, till och från. Hade int haft kontakt med Larse på jätte länge, men så ringd han en kväll och ville komma och prata, kändes lite knas, var ju ett tag sen. Han ångra sig och skratta när han kom innanför dörren på yxväge 6, där han vare måååånga gånger, och sa att han bara ville träffa mig. Han skull fara med nån kamrat utomlands, verkade föörväntansfull men fundersam. Min far var hemma så stämningen lättades uppp direkt. Vilket kanske int var meningen, vad vat jag???? De var sista gången jag såg han, nån vecka senare var han död. Pappa träffa han samma dag de hände, stressad som vanligt, båda stod å tanka på Q8. Pappa fråga lite kläm checkt, som vanligt, hur läget var??? Och de var sååååå bra, i efterhand ångrade pappa(han förlät sig aldrig själv)sig "varför stanna jag int och fråga på riktigt, ingen jävla artighetsfras barra" Just de ögonblicket stod han och tanka sin bil "och hade bestämt sig"
He var min allra första begravning, totalt sömnlös natt. De som var abselut jobbigaste var att se en mor, far och syskon så förkrossad. Minns så väl att jag tänkten " hur fan ska dom klara av de här" En av låtarna dom valt på begravningen har satt sina spår och jag har valt att bära den med mig genom livet, i glädje och sorg. Den säger sååå mycke, dvs "älska mig för den jag är" Har haft den på de begravningar, där jag haft nå att säga till om. Den var självklar på pappas. Sen hade jag den på vårat bröllopp för 10 år sen, den finns med som en röd tråd i mitt liv.
Tack Lisa, för raderna i kväll. Jag ska tända ett ljus den 2 juni och lyssna på Ainbusk singers, Kram Maria Sundqvist, Jonasson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar