IDAG ÄR FÖRSTA DAGEN PÅ RESTEN AV MITT LIV,LOST & FOUND

Ha upptäckt att jag bleve uppfostrad och lärd "att he bero på andra människor och olyckliga omständigheter" när jag int må bra eller när jag int känn mig glad eller lycklig. MEN HE ÄR LÄTTARE SAGT ÄN GJORT, ATT VETA ÄR INT DENSAMMA SOM ATT GÖRA DÄREFTER:( Hade en period i mitt liv när jag känd mig vilsen och fick Kay Pollaks bok i handen av en vän. Jag slukade boken med hull och hår, jag var mottaglig för att ändra tanke där och då och levde därefter länge. Men jag glömde bort vad min vän sa till mig "bär den med dig jämt, använd den som ett redskap i jakten på att försöka välja lyckan och glädjen framför allt annat. Du kommer alltid att falla tillbax i gamla tanke banor och då ska du ha boken i högsta hugg för att inte falla så långt" Men nu sitter jag här många år senare och inser att jag har fallit tillbax och är en riktig surkärring omsänder. JAG VILL INTE VARA DE OCH JAG KAN VÄLJA VEM OCH HUR JAG SKA VA, ÄR INGET OFFFER INFÖR ANDRA MÄNNISKOR. Som barn har jag lärt mig ett synsätt,bla att de var andras fel om jag mådde dåligt och var sur och arg. Hur jag själv mådde berodd helt enkelt på hur andra betedde sig mot mig, hur jävla vansinnigt är int de???? Ett sånt förhållningssätt tar ifrån mig ansvaret för mitt eget liv. De ger alltid andra skulden för hur jag själv har det. Finns de ett annat sätt än att alltid skylla på andra, och på olyckliga omständigheter?????? Kan de va så enkelt att jag själv har ansvar för min egen lycka, eller vems ansvar är de???? Jag tror stenhårt att man ser för många hinder för att kunna uppleva lyckan i sitt eget inre. Jag tro int att he är händelserna som drabbar mig som är problemet, utan hur jag välj att hantera he som händ. He är en utmaning att bestämma hur jag "vill" tänka och vara. Dvs INTE LÅTA ANDRAS BETEENDE BESTÄMMA HUR JAG SKA MÅ. Jag tror att leva i glädje är att leva ett meningsfullt liv. OBS!!! Ha int gått å bleve religös som min älskade far trodde när han levde, utan jag försöker bara "lära mig" ta ansvaret för mitt eget liv, Maria Jonasson Lundmark