 |
| Hänna var man int så kaxig...... |
Sitter här, sjukskriven, i väntan på att operera bort 2 "extrabröst" som jag "berikats med" Dom sitter i armhålan och har bröstvårta, körtlar å hela köret. Försök å int oro mig men inget är som väntans tider, hoppas bara på nåt "godartat" Kan däremot int komma ifrån att tänka tillbaka på slutet på 2012 när både jag och gubben blev sjuk. Han fick diabetes och blodtrycke var åt helvete, jag drog på mig hjärtmuskelinflammation, lunginflammation och inte bidde he bättre med mina 2 hjärtfel som konstaterats, efter far min. Detta är nåt man tänktr enormt mycke på när faktiskt dog blott 53 år gammal, pga just hjärtat. Sen så hadd jag banta, gått på endast flytande föda(max 500 kalorier/dygn) flera månader och promenera ca 1,7 mil per dag, UNDER FÖRKYLNING. Smart???? NOT!!! Men jag körd rätt inni kaklet, smack!!!! Lärd ja mig nå??? Jo, går på lågenergidryck, men måste prioriteran bort motionen, förns jag intar nog mycke näring för att kroppen å knoppen skall orka. Kan heller int motioner nå mycke medan jag minska så snabbt i vikt. (Bidde lite info från förr och till dags dato.) Mina "extrabröst" gör att jag totalt tappar kraft i axlar och armar....
När jag äntligen fick mitt rum så lämnade maken för att fara hem till jobb och barn, som åxå var oroli. Såhär i efterhand så fatta jag nog aldrig hur dålig jag var, men vet att jag tänkt "är int lika rädd för att komma till himlen för jag har så många jag håller kär som väntar på mig" Känns djupt idag, men jag kan int förklar på nå anne sätt. Sen så var de ruskigt läskit när jag hörd all akutpersonalen en morgon tala till mig/om mig, men jag kunde inte svara/förmedla mig. Hörde bara att de var bråttom att ringa min man så han skull "hinna hit" Tankarna sväva, men kunde inget göra, ibland trodde jag redan att jag dött. Jag var inte kontaktbar för 5 öre. Men efter hjälpmedel för hjärtat, uppkoppling direkt till IVA så fick jag ligga kvar på mitt rum. Glömmer aldrig när svärfar och Micke kom, deras oro "gick att ta på" hade just fått lite medvetande, alla bara grät. Dom fick doch int träff mig så läng.
Men efter några dygn så börja ja va på banan igen, många restruktioner. Men mitt första mål var att kunna kommunicera och med små steg upp och äta själv(på rummet) kan kallas för vardagsmotion i dänhär situationen, MEN som jag skaka och flåsta. Känd att he var jobbigt att själv vara sjukvårdsutbildad, visste ju varje "moment" Urhemskt att inte kunna sköta sin egen hygien, men som man inser vilket bra jobb man själv gör och alla andra inom vården. Men de värsta i hela sjukdomsperioden var rehabilitering, var beordrad lugn och ro, sängläge/vila i mååååååånga veckor.
Här är Fru Tallmo "på väg tillbax" sakta men säkert så börja jag utforska "röra på mig" i korridorerna, gå på toa själv, men några steg kändes som ett helt maraton. Har aldrigt riktigt "kommit igen fullt ut" Mitt hjärta har sina brister men jag kan faktiskt själv påverka min framtid i stor mån. Därför så kämpar jag med bla vikten, kanske inte för att få "värsta kroppen" utan jag har fått mig en riktig lär penning, dvs övermotion och kost/hälsa/hjärtbesvär. Vill inte sluta som min far dvs "DÖD 53 ÅR GAMMAL"
Åj va ja ville hem, hadd ju tid för å fortsätta mitt mål mot att bli blond, vilket åxå var steg för steg. Personalen blev int se imponerad när jag sa ATT JAG SKULL HEM Å FÖRG GRÅHÅRE och för att jag hadd en överrasknings fest planerad för min andra hälft på hotell Laponia eftersom han fyllt 40 i en sjukhussal i Arvidsjaur. Men jag fick egen inhalator och en massa röntgen innan jag skull fara, mediciner, you name it!!!
Men se snopet, orkade bara frissan när jag kom hem och en mycket god vän jag hade då var med mig hela tiden, tur hon var med när jag höll å tuppa av bara av att gå över vägen för att betala frissan, men hon fanns vid min sida en lång tid. Men jag orkade tyvärr inte med själva festen för då var krafterna slut, men hadd ju färgat hår om int anne ;) Men jag mådd absolut bäst i min höj och sänkbara säng och inhalera och "bara va" hann sträckse några serier :) Egentligen fick jag int va ensam men hadd int hjärta å säg he till nån av fest prissarna...
He var många som stötta mig, gick ju int få kontakt med så mycke, men har några speciella som jag bär med mig i hjärtat efter dehär. Vi kanske inte umgås idag men ni vet vilka ni är. Sen så krävdes he balansen mellan liv eller död för återuppta kontakter som varit trasig eller nån som ALDRIG hör av sig annars FAKTISKT ringer opp. Därför har denna period i mitt liv varit extra viktig, jag vann så mycke och är så glad över livet. Har vare mycke tankar och känns så skönt att 2015 kunna få "skriva av mig" Ni som läs är välkommen, di som tyck he bara är svammel, LÄS INT!!! Kommer att va rätt öppen i framtiden, de bubblar, men jag mår bra.........Behöver dock nån form av ventilation. Kommer att komma mer "aktuella" Men detta har format en stor del av mitt liv och den jag är idag, .tar INGET förgivet, med kärlek........
Ett onödigt jobbigt slut på 2012/Maria
