Jag är äldst av en syskonskara på 3 snygga brudar. Vi må ha våra duster men jag kommer ALLTID att älska mina systrar för att dom just är "mina systrar" Vi har samma bakgrund men långt ifrån "samma uppväxt" ålders skillnaden gör de mesta. Jag är äldst fick mitt första syskon när jag var 9 år & sen så vänte mor och far 5 år till innan minsta "ploppe ut" Dom har vuxit upp mer "tillsammans" jag flytta ju tilll min första lägenhet när jag var 16 år & "lill Anna" var bara dryga året då & Ida, (mellersta) första skol åren. Förutsättningarna ändras hela tiden, min mor och far var ju int densamma som när dom fick jag, dryga 20 bast. Så vi kom ALLTID att ha olika åsikter och UPPLEVELSER på vår upp växt. Känner mig lite som "pappas flicka" och ser dom som mer "mammas flickor" HAR DEFINITIVT INT MED KÄRLEK ATT GÖRA, ÄLSKAR BÅDA MINA FÖRÄLDRAR LIKA MYCKE, MEN PÅ OLIKA SÄTT. Märks ofta när vi "minns" vår älskade pappa att vi upplever mycket olika, VILKET ÄR HELT OK & INT DEMINSTA KONSTIGT. Vad som är de märkliga är "att vi int se de enkla" utan allt ska blötas å stöpas" till en "jätte grej" We miss him ALL, enkel matematik.
Sen så måst man komma till insikt om "att man int känn varann om man int umgås" he är densamma för släkt och vänner. He gå int att "ta för givet" att man känn sin syster eller mor & far, JAG ÄR INT DENSAMMA IDAG SOM JAG VAR I GÅR (Samma sak gäll naturligtvis för 10 år sen) Tro int du känn en persom som du knappt pratar med, kärleken finns alltid men på olika plan. För att INTE riskera att "tappa bort" dina nära & kära, HÅLLA KONTAKTEN !!!! Ta ingen förgiven, för en vacker dag så stå du där själv me "skägget i brevlådan & INGEN KLARAR SIG ENSAM.
Bara några dikter från mitt hjärta/ Fru Tallmo
Så sant maria.
SvaraRadera